Samboskap och manlighet

Förra veckan gjorde Therese och jag Skåne. Eller ja, vi gjorde Åhlens och Indiska vid Stortorget i Lund. Men för en dag hade jag sambo. Det var trångt och fruktansvärt trevligt. Vi tittade på film, åt utan uppehåll, pratade om hur bra allt var förr och kände oss som coolast i regionen.

Idag började en ny vecka och den inleder jag med en ny sambo. En sambo som inte alls var välkommen och inte alls skulle utgöra ett bra filmtittarsällskap. Jag startar min måndagsmorgon med att konstatera att jag har träningsvärk - av att ha blivit skjutsad på cykel (man använder uppenbarligen vissa benmuskler när man undviker att bli knockad av pedaler och jag är fortfarande coolast i regionen). Jag fortsätter morgonen med att skrika som en tjej. Sedan börjar jag svettas trots att även de här kontinentala delarna av Sverige är alldeles för kalla. Därefter börjar jag vackla fram och tillbaka för att kanske hoppa lite varsamt också. Jag skriker fortfarande lite hest.

Jag tycker det är fruktansvärt oartigt att gå och leva på någon annans hyra utan att vara inbjuden. Utan att ens ha med sig choklad i bagaget.

Det här med spindlar är inte okej. Det här med stora spindlar är absolut inte okej. De små kan jag tackla. De stora utrotar all min manlighet.

Nu ska jag ta på mig en rödrutig flanellskjorta, lägga in en prilla, fatta min yxa, gå ut och hugga lite ved och prata om hur gôtt det hade varit med en bärs eller 15.

Eller så kanske jag läser i "Sociala fällor och tillitens problem" och fyller min mugg till bredden med kaffe och tar en kaka eller 15.

När jag blir stor ska jag sluta vara rädd för spindlar och jag ska aldrig skrika i falsett. Det är inte min grej. Men sedan.